När konstnären Ulrika Jansson fick i uppdrag att skapa ett konstverk utanför den Svanenmärkta förskolan i Annedal utanför Stockholm vandrade tankarna snabbt till hur stadsdelen såg ut förr i tiden.
– Jag arbetar mycket med förhållandet till platsen i mina konstverk. Med det här verket ville jag lyfta fram en koppling till ett område där det byggts väldigt många nya hus och där få gamla byggnader står kvar, säger hon.
I ett litet rum högst upp i ateljéföreningen Mejeriet i Liljeholmen luktar det tjära. Ulrika Jansson har precis strukit på ett första lager på sin träskulptur som snart kommer att ta plats ute på fasaden utanför den nybyggda Svanenmärkta förskolan Temmelburken 2. Förskolan är en del av den helt nybyggda stadsdelen Annedal i västra Stockholm, tidigare en halvt övergiven industriplats som ändå rymde viss biologisk mångfald. Men när murkna träd och gamla industrilokaler får ge plats åt nya byggnader försvinner också boplatser åt många djur. Ulrika Jansson hoppas att hennes konstverk både ska lösa bostadsfrågan men också låta barnen få bekanta sig med ett djur som inte många har sett.
Ulrika Janssons konstverk, där förhoppningsvis den Svanenmärkta förskolans nya grannar kommer att flytta in är snart klart.– Tanken med mitt konstverk är att barnen ska uppmärksamma fladdermöss som ett djur som bor i våra städer. När man bygger en ny stadsdel tycker jag det är viktigt att också föra in plats för djur och natur. I gamla hus fanns ofta små håligheter där fladdermössen kunde bo men nya hus är mycket tätare vilket gör att fladdermössen kan få problem.
Skulpturerna är byggda av trä och traditionellt spåntak med ett hålrum inuti för fladdermössen. Eftersom fladdermöss, i dag fridlysta och många utrotningshotade, sällan visar sig ska det inne på förskolan finnas stora närbilder av fladdermöss så barnen närmare kan bekanta sig med sina nya grannar. Barnen och förskolans personal kan locka dit fladdermössen genom att plantera vissa blommor på skolgården som drar till sig insekter nattetid och på så sätt ger föda åt de vilda grannarna.
– Ja, jag hoppas att konstverket blir levande och inte bara en prydnad på skolgården. Konstverket kan vidareutvecklas ytterligare genom att bjuda in en expert som berättar om fladdermöss eller kanske låta barnen följa med på fladdermössvandringar.
– Min tanke med konstverket är att det både ska vara intressant att titta på och skapa nyfikenhet samtidigt som det också har en funktion. Förskolebyggnaden är väldigt ren och funktionalistisk och jag ville förena de idealen med äldre byggnadstekniker i en slags dekorativ funktionalism.
"Platsen" är central även i det konstverk som sedan ett år tillbaka finns på en annan förskola rakt över gatan. Verket Lera + eld = tegel är bland annat en två meter hög skorsten och fem tillhörande tegelmönstrade rökmoln som tillsammans vittnar om svunna tider: I början av seklet låg industrierna tätt i området kring Bällstaån – en cigarrfabrik, en skofabrik, en hattfabrik och en firma som tillverkade maskinremmar var alla verksamma i området. Och ett tegelbruk som mellan 1880 och en bit in på 1900-talet försåg en stor del av Stockholm med tegel.
I verket Lera + eld = tegel har Ulrika Jansson även samarbetat med organisationen Intacts vänner som arbetar med projekt med funktionshindrade barn i södra Indien. 100 tegelstenar, en för varje barn på förskolan i Annedal, har Ulrika köpt i Intacts vänners tegelstensprojekt, ett projekt som bidrar till att bygga upp nya hus åt de funktionshindrade barnen. På så sätt blir barnen i Annedal delaktiga i att bygga en ny byggnad till barnen i Indien.
Är den här typen av samarbete ett vanligt sätt att göra sin konst "mer hållbar"?
– Det finns många konstnärer som jobbar med olika typer av sociala projekt och då ofta direkt på platsen. Min tanke var dels att skapa en koppling till det gamla tegelbruket som tidigare fanns på den här platsen. Men jag ville också visa hur människor på en plats kan påverka en annan, och då inte alltid på ett negativt sätt. Tegelstenen kan ses som en liten del i ett stort bygge som ändå är nödvändig för dess stabilitet. Liksom vi människor endast är enskilda individer kan vi ändå göra skillnad genom att lägga vårt stöd i de delar av samhällsbygget som skapar en bättre värld.
Idéerna till nya projekt föds ofta framför datorn högst upp i ateljén i Liljeholmen i Stockholm.Ulrika Jansson läste magisterutbildningen i konst på Konstfack i Stockholm och har sedan hon tog examen 2005 ställt ut på flera platser runt om i världen. Hon har också ett stort miljöintresse och har förutom rent konstnärliga utbildningar också läst kurser inom miljö och hållbarhet. Men att arbeta i en helt hållbar process kan ibland vara svårare än väntat.
– I det projekt som till slut blev skorstenen i tegel hade jag först bestämt mig för att helt arbeta i miljövänliga material. Jag började fundera på keramik och hade tänkt använda lera från trakten. Men sen förstod jag att konstverket skulle riskera att spricka av frosten om jag inte ändrade min ursprungsplan. Jag tvingades ta ett steg tillbaka, kompromissa och inse att det var en större process än vad jag väntat mig att få idén att komma överens med krav på hållbarhet.
Svanens konsttävling, Nordic Art Insight, har nu hållit på i några veckor och nya bidrag lämnas in varje dag. Uppdraget är att skapa ett konstverk på temat Hållbar konsumtion men också att ur ett miljöperspektiv beskriva hur verket är framtaget, och precis som Svanen fungerar ska då hela kretsloppet beskrivas – från råvara till avfall. Ulrika Jansson vet ännu inte om hon själv kommer kunna delta, på grund av tidsbrist och eftersom hon arbetar väldigt platsspecifikt, men välkomnar tävlingen.
– Jag tycker det känns som ett bra initiativ och som ett sätt att lyfta den här frågan. Jag tror att det finns många konstnärer som inte har reflekterat över vilka material de använder, mest för att man kan köpa dem i affärer. Då kan det ju inte vara skadligt, kan man tänka. Det är svårt. Men jobbar man med ett fåtal olika material, till exempel om man alltid använder samma typ av färg, tycker jag att man bör ta sig tid att göra egen research om vad ens material innehåller, säger hon.
– När jag var med om att ta fram en skrift om miljövänligt konstnärsmaterial för Kulturförvaltningens räkning upptäckte jag snabbt hur komplex den här frågan är. Det finns inget som heter hållbara material, utan det beror helt på i vilket sammanhang de ska användas. För människor som inte tänkt i de här banorna förut kan det bli väldigt komplext.
Hur ser du på hållbar konst?
– Konstnärer kan ha mycket att vinna på en omställning till ett mer hållbart samhälle. När materiell konsumtion får stå tillbaka kan kultur få en större plats i människors liv och konsten en mer central roll i samhället. Vi står inför en stor omställning där kreativitet och fantasi har en viktig roll. Oavsett vilken plats i samhället vi befinner oss på, går det att skapa en vision om ett hållbart samhälle och arbeta för att förverkliga den. Alla är med och bidrar och eftersom konsten är offentlig har den stor möjlighet att påverka andra i sin tur.
– I alla val vi gör påverkar vi vår omgivning, och de flesta vill säkert göra val som är en del av lösningen snarare än en del av problemet. Att se på omställningen till en hållbar konstnärlig verksamhet som en kreativ utmaning istället för en begränsning, är ett första steg.